Vem illustrerar vem?

Till Joanna.

Det är något särskilt med att få sin text illustrerad av en tecknare. Nu är detta ingenting som textförfattaren bestämmer själv, nej nej. Det är layoutens, den allsmäktige Art Directorns sak. För rytmens skull, för mixens skull, behöver han kalla in tecknaren för att göra något åt den tröstlösa grå massa som kallas text: “the grey stuff”.

Femtiotalet var tecknarnas guldålder, åtminstone i anglosaxiska tidskrifter och magasin. Hyperrealisten Norman Rockwell bildade skola med sina genrebilder av amerikanskt wasp-medelklassliv, med de små husen och bensinmackarna på prärien och de stora varuhusen i New York. Frivilliga brandkåren höll basar, jultomtar hötte skämtsamt åt små gossar som knyckte polkagrisar, grannfruarna skvallrade i speceriaffären. Allt detaljerat, realistiskt skildrat ner till minsta skosnöre och örnens öga på dollarsedeln.

Rockwell var kung, men i hans tid frodades också oppositionen – en sofistikerad elegans, en lekfull dekor, som frossade i den tidiga modernismens stildrag, med en förkärlek för collaget. Miroslav Sasek var en av de skickligaste. Han har också gjort böcker för barn, till exempel den läckra Här är Paris! där bilarna snurrar runt Place de la Concorde som små pastellfärgade legobitar.

Frankrike är över huvud taget magasintecknarnas ideal på femtiotalet, de hade lekt ”amerikaner i Paris”, precis som Gene Kelly; rytmiska, eleganta, romantiska turister. Den blide poeten och hans fästmö stod under lyktstolpar med stiliserade krusiduller och producerade violblå kyssar en masse. Den unge Andy Warhol hämtar också näring i Paris, till sina reklamteckningar för högklackade damskor.

Jag tycker att Joanna förhåller sig till denna illustratörernas guldålder i sin egen teckning. Här finns samma eleganta linje, samma lekfullhet, samma sinne för tidsandan – men med ett mycket viktigt tillägg, personlighet – och ett öga för ångesten. Förresten märker jag nu att lilla Fröken Livrädd skulle bli varmt välkomnad i Mumindalen, om hon kom på besök! Även Tove Jansson startade som illustratör och skämttecknare. Och hade säker blick för ångesten bakom linjen.

Det var i slutet på nittiotalet som jag hade glädjen att bli illustrerad av Joanna, på numera insomnade MånadsJournalen, ett svenskt magasin med höga ambitioner, både vad gällde text, foto och illustration.

Vår AD hade fått ögonen på Joanna och sett humorn, sinnet för paradoxen, det feministiska bettet och den eleganta linjen.

Ämnet var bildning, ur en miljon skojiga aspekter. Bildningsbrist, bildningstörst och bildningsgnäll, kulturarv och kulturslarv. Det kunde bli hur kul som helst. Det fanns bara en hake. Artikeln var inte skriven.

Så var det ofta på MånadsJournalen. Artikelförfattarna dignade så under sina egna eller andras förväntningar att de fick mental förstoppning. Jag minns ett nummer då vi var tre skribenter som satt och krystade i kör, och redaktionssekreteraren rusade som en barnmorska från rum till rum med stetoskop och sugtratt och uppmuntrande tillrop.

Joanna ringde då och då, och undrade hur artikeln skulle se ut.
Det slutade med att hon tvingade mig att diktera den i telefon, i form av små svettiga föredrag. Joanna blev verkligen intresserad av ämnet, väckte intrikata motfrågor. Frågan är om hon inte började skicka teckningar också, där den lekfulla linjen gång på gång ställde skribenten mot väggen.
Jag blev förtjust i hennes porträtt av de grekiska filosoferna, snälla farbröder med mycket litet huvud – milda som får, dekorativa som amforor.

Men det är en öppen fråga: vem illustrerade vem, egentligen?

Ulrika Knutson
Journalist och författare

Fakta om boken

< hem // < home